Jag är trött. Trött, trött, trött…
Dagens 8 leg i 30 graders värme, över 10 000 fot, efter en sisådär natts sömn och utan en endaste kopp kaffe kändes låång. Älskar dock dagarna här uppe i Tarakan. Är lite som ett pilotbootcamp. Man sover, äter och flyger. Jag lär mig massor och har otroligt kul men just nu känner jag mig lite som en urvriden disktrasa. En glad, lite övermätt, sömnig disktrasa med träningsvärk i hela kroppen efter gårdagens sprint- och armhävningstävling.
Kapten-Styrman: 1-1.
Ett helt vanligt torn...
För att återge min dag som nog är något av normen för en dag här uppe i norr:
Blev hämtad 07:15 imorse. Iväg till flygplanet. Fixa och trixa. Kolla olja, soppa, bromsar och alla muttrar och grejer som ska vara hela och sitta på plats. Jaga rätt på alla papper som behövs, räkna vikt och balans, övervaka lastning, jaga rätt på kapten för briefing och invänta boarding. Sen går allt så sjukt snabbt. In med passagerarna, se till att markpersonalen får på bälte på alla (kanske låter enkelt men många av passagerarna har aldrig använt ett bilbälte och jag har sett säkert 10 olika varianter av mer eller mindre galna idéer- trä bältet som en ögla runt halsen var dagens kanske minst lyckade). Det är alltid för mycket handbagage och man måste alltid slita åt sig en 4-5 väskor, springa runt flygplanet och lasta i poden (lastmojäng som hänger under flygplanet). Springa tillbaka och se till att personalen stänger dörren korrekt för att sen springa tillbaka runt flygplanet och se till att resten av markpersonalen (säkert en 5-6 killar runt flygplanet för varje flygning..) har lyckats stänga lastluckorna till poden. Sen sladdar man runt nosen av flygplanet där ytterligare en markpersonal står och håller upp min dörr så jag kan ta tre snabba skutt upp för stegen och hoppa ner i min stol. Sen hinner jag inte ens få på mig bältet innan kapten startat motorn och det är dags att bränna av en passagerarbriefing på Indonesiska. Jag har nu kommit till det stadie där jag smattrar igenom hela briefingen på tre andetag och innan jag är klar är det dags för checklistor, radiosnack, uttaxning till banan och utan att ens stanna så är det dags för start, mer cheklistor, mer radiosnack och en hög med pappersarbete. Upp på höjd. Lite mer fix och trix. På med autopilot. Sen sker allt helt unisont. Jag och kapten knäpper av oss axelremmarna på bältet, fäller ner armstöden, ställer in lagom fläktblås, tar upp vattenflaskan och tar ett par klunkar. Snackar lite skit och garvar i en tre fyra minuter…grejar med lite inställningar, mer obegripligt radiosnack, en kort briefing för inflygning, väder, terräng mm och sen samma procedur fast inverterad. Några klunkar vatten, upp med armstöden och på med bältet och sjunka ner till fältet och landa. Sen har vi ca 10 minuter på oss att få av passagerare och bagage, lasta frakt, nya passagerare och nytt bagage. Ny vikt och balansberäkning och en ny hög pappersarbete. Samma visa med bälten, markpersonal och sladd runt flygplanet och ner i stolen- sen görs allt likadant fast tvärtom. Allt det kapten gjorde under förra flygningen gör jag nu och vice versa. Ibland blir man helt förvirrad och man vet knappt om man är Pilot Flying eller Pilot Monitoring som det så fint heter och ibland har jag till och med varit tvungen att bryta mitt i passagerarbriefingen för att fråga kapten vart vi är på väg..
Man är helt slut efter en flygning- och då har man ju bara 7 kvar innan dagen är slut..;-)
En helt vanlig flygplats...
Hysteriskt kul är det hur som helst. Allt är en utmaning och varje gång man får till en ny grej rätt så blir man helt lycklig. Att skjortan konstant är helt genomblöt av svett och att man alltid har olja och skit under naglarna ignorerar man totalt. Idag bestämde jag mig dessutom för att själv hoppa in i flygplanet och spänna fast passagerarna och det är bara hur kul som helst att hjälpa gamla tanter som ska flyga från en helt isolerad bergsby på med ett säkerhetsbälte. Jag pratar engelska och de pratar bahasa och vi förstår absolut inte varandra men ändå skrattar alla och hela situationen är bara så underbart bisarr.
En helt vanlig tankbil...
Att dessutom få flyga en hel vecka med en kapten som är en av de mest erfarna i bolaget är en ren bonus. Jag har nog lärt mig mer om praktisk flygning, väder, planering, bergsflygning, beslutsfattning och befälhavarskap under de här dagarna än under hela min flygutbildning sammantaget. Trodde dessutom aldrig att det skulle kunna vara en sån skön balans mellan att göra sitt arbete korrekt och säkert och att kunna asgarva och dra precis hur råa skämt som helst i ett flygplan.
En helt vanlig kapten...
Efter sista landningen är det ca 5 minuters jox med att beställa lite bränsle och se till att allt är ok för morgondagen men sen är det bara att hoppa in i den väntande bilen och bli skjutsad hem där maten väntar på bordet. Tror aldrig jag har ätit så mycket som nu- tur att det mest är kyckling, ris och grönsaker. Mysbrallor på, en kaffe och en stund framför datorn och sen är det tack och godnatt.
Ett helt vanligt hem...
För att summera: Jag är trött men lycklig!:-)
aviatrixinthematrix 