I´m leaving on a jetplane…

..don´t know when I´ll be back again!
Idag lämnar jag Sumatra för att försöka ta mig till det översvämmade Jakarta. Vägarna där är floder och jag har ingen aning om jag ens kan ta mig från flygplatsen. Vi får se. Sen blir det västra Java två dagar för flygtest och för att hälsa på mina lokala surfpolare. Sen tillbaka till Jakarta igen för att ta ett flyg till Bali för att träffa upp en älskad vän med familj och sen bär det av till Papua igen. Det är ett evigt flängande men jag gillar det! Det passar mig att flytta runt och jag gillar att jag aldrig hinner ledsna på ett ställe innan det är dags att dra igen. Kul också att flytta runt mellan storstäder, byar, turistparadis och total djungel. Längtar så klart lite extra till Papua. Känns som att jag ska åka hem:-) Många av mina favoriter är redan där så och jag ser så mycket fram emot att träffa min lilla familj igen!

CIMG1549

2013 for the win!

Bästa starten på vad jag tror kommer bli det bästa året någonsin! Inte för att det har hänt något speciellt utan bara för att det är som en fortsättning på 2012 (det bästa året hittills). Mitt jobb är så klart den största faktorn. Inte för att det är superkul att kliva upp klockan 04:00 varje morgon eller för att det är särskilt glamouröst att alltid vara skitig och svettig utan för att jag har hittat helt rätt. Mitt i prick. Bullseye! Jag hör hemma här och ju längre jag stannar desto säkrare blir jag på att jag kommer stanna här ett bra tag till.

Känner mig också så himla glad för hur jag har förändrats under min tid här. Ingen jätteförändring kanske men jag måste säga att jag nog tänker väldigt annorlunda än innan jag kom hit. Man blir liksom utsatt för så mycket saker här att man inte har något annat val än någon form av personlig utveckling. Man ändrar sitt sätt att tänka när man inser att saker som med västerländska mått är omöjliga på något märkligt sätt ändå funkar här. Häromdagen flög jag och en tjejkapten till exempel en kropp från en ö till en by där den skulle begravas. Inget konstigt i vårt jobb. Konstigt var kanske att det inte fanns någon kista utan att kroppen mest var insvept i ett lakan. Min första tanke var att nej det här går ju inte! Men det gick visst, dessutom gick det bra. Han hade precis dött och hans familj och halva byn var där för att hjälpa till och för att säga hej då. Här spelar inte döden så stor roll och död är man ju vare sig man ligger i en kista eller inte så det var inte särskilt mycket ledsna miner runt flygplanet. De var nog mer fascinerade av att det var två kvinnliga piloter än att de två kvinnliga piloterna faktiskt försökte fästa en död kropp i flygplansgolvet med spännband i något som mest liknade en bisarr scen ur ”plankan”. Tidigare hade nog det här känts väldigt obehagligt men nu fixar man det på något märkligt sätt utan att bli särskilt påverkad. Inte för att jag tror att jag blivit särskilt avtrubbad utan för att man inser att här är döden en väldigt naturlig del av livet som ingen är särskilt ledsen för.

Jag älskar verkligen Indo och framför allt mitt jobb här och jag känner verkligen att det har året har fått mig att flytta en massa gränser och gjort mig till en mycket friare person.
Hoppas på många nya äventyr under 2013 och att jag ska lyckas skaka av mig ännu mer av gamla gränser och fördomar:-)

If you want to fly you have to give up the things that are weighing you down!

CIMG0955