Annorlunda semster…

Ja, det har varit en annorlunda semester. Minst sagt. Räknade verkligen ner timmarna innan semestern. Längtade efter surf, springturer på stranden, cykla bland risfälten och bara strosa omkring, shoppa och gå ner och titta på solnedgången på stranden varje kväll. Något man kanske inte riktigt tänker på är att alla dessa aktiviteter kräver att man har två fungerande fötter. Ok, det kanske krävs lite andra saker också men jag vet helt säkert att det krävs två fungerande fötter– för jag har nämligen bara en. Den andra bröt jag cirka 5 timmar innan jag hoppade på flyget till min semester. Jag bröt den inte ens på något spektakulärt sätt. Jag snubblade på ett trasigt trappsteg och fallet var inte mycket högre än 2 decimeter. Störtlöjligt! 

Eftersom jag totalvägrade att ställa in semestern och åka till något sjukhus så fick jag helt enkelt bita ihop och flyga klart dagens fyra flygningar. Sen var det bara att åka hem och packa och åka tillbaka till flygplatsen bara för att upptäcka att mitt flyg till Jakarta var kraftigt försenat. Höll modet uppe en bra stund men när jag kom till Jakarta mitt i natten och fick veta att jag missat mitt flyg till Bali och jag inte längre ens kunde stödja på foten var jag inte så värst tuff. Letade reda på någon form av personal som fick skjutsa runt mig i en rullstol i jakt på ett annat flyg till Bali. Kom med 01:30 flighten och väl framme gick jag nog på någon blandning av svensk sisu och adrenalin för jag lyckades ta mig ut från flygplatsen, hittade en bagagevagn som fick duga som rulator, chartrade en svarttaxi till hotellet och bar upp väskan till rummet. Så- första dagen spenderades så klart på en klinik. Röntgade och konstaterade att ett ben i foten var brutet- visste jag redan eftersom jag hörde knaket när jag föll. Fick ett par kryckor och lite piller och sen var det inte så mycket mer med det. Har linkat omkring hela semestern och haft mer eller mindre ont. P har varit en jäkla hjälte som har hämtat, burit, skjutsat, fixat, sympatiserat och bara lyckats trampa mig på foten en 5-6 gånger;-)

Annars var Balisemestern precis lika bra som vanligt. Vädret har varit fantastisk, maten godare än någonsin, drinkarna iskalla, strandbarerna softa, solnegångarna vackra och efter tre månaders smutsigt boende har jag nog aldrig uppskattat att krypa ner i en helt ny, superskön säng med rena lakan varje kväll. Helt underbart!

P har åkt hem och jag stannar ett par nätter till och vilar fossingen. Börjar flyga i Medan på Sumatra om en vecka. Hoppas verkligen att foten läkt lite tills dess. Nu ska jag bara bada pool, kolla film och pilla naveln tills dess. Allt prat om Sverige fick mig att längta hem lite. Planerar en liten semester hem i juli. Återkommer med datum så vi kan boka in en hel hög med roliga saker. Ska hålla mig borta från trasiga trappor tills dess…

Nej, men vadå!?

Vi är ju bara två fnittriga, blonda tjejer som råkar flyga ett flygplan ihop. Förstår inte alls varför passagerarna ser så oroliga ut?
Kanske ska tilläggas att min kapten är en av de mest kompetenta i bolaget. Hon är väntlistad som pilot på Air France, hon har drivit en egen flygskola, hon gör flygprov för franska transportstyrelsen, hon har en universitetsexamen i fysik och hon är 24 år..!!
Kan eventuellt vara så att jag är lite imponerad..

Typiskt.

Man kan faktiskt inte hålla reda på allt.
Till exempel kan man inte alltid hålla reda på om man tryckt in den där knappen i flygmaskinen som gör att det man säger hörs i högtalarna där passagerarna sitter. Sånt kan faktiskt hända alla. Bara lite typiskt att det händer just mig🙂 

En bra dag var det hur som helst. Kanske den roligaste arbetsdagen hittills.

Home sweet home…

Hemma igen efter en lååång tour till Malinau. Dåligt väder, förseningar, en miljon 20-minuters flygningar, en kapten som gjorde allt för att visa hur bra han var genom att påpeka minsta fel jag gjorde, 35 grader varmt, riktigt långa dagar samt 4 landningar på min hatflygplats Samarinda. Flygplatsen ligger mitt i en stad..alltså mitt i! Husen är 15 meter från banan och turbulensen gör att inflygningarna och landningarna alltid blir skit. Eftersom man alltid flyger till en bana i bergen efteråt som bara kaptenerna får landa på så är det alltid alla styrmäns lott att göra grymt dåliga landningar i Samarinda.
Igår var jag arg, trött, less och hade en stor klump av dåligt självförtroende i bröstet-
Idag är jag så galet tacksam!
Att jag är utvilad, mätt, nyyogad, nyduschad och har en kaffe i näven kan iofs ha något att göra med saken men så här ligger det till- Mitt jobb är perfekt för mig! Det är konstant nya utmaningar. Flygningen är en sak. Det personliga är en annan. Att flyga med en 25-årig kapten som konstant petar i allt man gör och som inte själv är ett särskilt bra exempel är karaktärsbyggande. När han klagar på att man tex viker flygplanets loggbok på ett felaktigt sätt (oj så viktigt!?) och man själv inte ens rört loggboken utan det är han själv som vikt den och man klarar av att vända sig till vänster och säga: Ok, Captain, I´m sorry. I´ll get it right next time. Då blir jag f%#nimej stolt över mig själv.  Som tur var hade jag fått lite förvarning gällande kaptenen ifråga så jag visste att det skulle bli en utmaning att åka på tour tillsammans (vilket betyder att man spenderar 12 timmar om dagen tillsammans, 4-5 dagar i sträck..). Det negativa var att jag blev så trött och nervös av allt påpekande av mina fel och brister att jag antagligen gjorde några av mina sämsta flygningar hittills. Det positiva är att man aldrig kan bli en bra kapten själv om man inte själv haft några dåliga.

Så en fet note to self:
Förvänta dig alltid det bästa av dina kommande styrmän, ha tålamod och låt små, oviktiga saker passera obemärkt i början. Ha humor, var trevlig och pratglad och låt inte ditt egna dåliga humör gå ut över vare sig din styrman eller annan personal- det får dig bara att framstå som ett riktigt dumhuvud.

Annars var touren fantastisk! man flyger till några av de vackraste platserna på den här lilla ön (tredje största ön i världen!). Huset i Malinau är rent, fint, tyst och kokerskan serverar den godaste maten med mer kärlek än man kan förvänta sig. Att man kan koppla in sin Ipod i headsetet gör tiden i luften extra härlig. Att cruisa fram genom molnen i lugn luft i gryningsljus med soft musik i öronen och luta pannan mot rutan och bara njuta av utsikten kan vara bland det bästa jag vet. Att det dessutom bara är 6 dagar kvar tills jag befinner mig på Bali med världens bästa är en ren bonus.
Jag är lyckligt lottad! 

Into the mountains…

Hatflygplatsen Samarinda- morrrr…

Trött, uttråkad och hungrig efter 3 timmars försening…

Mat i Malinau- mums!

Blir mer och mer förundrad varje dag av vad det här planet klarar av!

Stor helikopter- stort moln.

Ett stycke nos…

Ny terminalbyggnad i Tarakan. Förväntas stå klar år tvåtusenaldrig…

Data Dawai- coolaste flygplatsen ever!

Long Apung- näst coolaste flygplatsen..ever!

Ett stycke duktig men ung och något irriterande kapten som dödar lite tid med att skicka ett par email under flygningen. Själv hade jag fullt upp med att lyssna på musik och skriva lite att-göra-listor. Tack du som uppfann autopiloten…

Batawia (Indonesiskt bolag) gjorde bort sig lite. Landade långt in på banan, studsade ordentligt två gånger och fick till slut stopp på flygplanet med en sladd 20 meter från total katastrof. Inget ovanligt i Indonesien… Att det var helt ok för oss andra att komma in och landa över flygplanet var ju inte direkt överraskande. Överraskande var dock att de ställt ut stora skyltar (syns inte så bra på bilden men de står på de största vita markeringarna på banan) som de säkrat med stora stenblock. Att de vänt skyltarna åt fel håll så man inte såg dem förrän man höll på att krascha rakt in i dem var inte så överraskande. Det är ju trots allt Indonesien… Enda flygbolaget man kan känna sig någorlunda trygg med i detta land är Garuda- glöm inte det!

Mission imp..eh..Jakarta.

Ok, det här är anledningen till att jag inte haft några nya bilder eller något intressant att skriva om den senaste veckan.

Jag har nämligen inte kunnat flyga eftersom att mitt tillfälliga certifikat gått ut och det har varit ett jäkla strul att organisera min resa till Jakarta för att hämta ut this bad boy a.k.a mitt Indonesiska certifikat. Enkelt fixat, tänker ni. Nej, inte ett dugg. 2 dagar av incheckningar, säkerhetskontroller, flyg, trafik, väntrum, irra runt i taxi, äta, sova, avgaser, tomt i plånbok, mer taxi, mer trafik, mer irra runt…osv. Jag är äntligen tillbaka i Balikpapan och jag får äntligen flyga igen. Flög en finfin morgonrunda idag med min favoritkapten. Solen sken och förutom en stor låda fisk som inte gick in i cargopoden (..vilket betyder att vi var tvungna att ha stinkbomben inne i kabinen) kunde dagen inte varit bättre. Nu ska jag och det rödhåriga, irländska yrvädret Louise gå på bio. Så det så.

Kort sammanfattning av vad som hänt sen sist:

Jag har hängt i gallerior i Jakarta och förundrats hur stora,
lyxiga och folktomma de är…

Jag har åkt lokalbuss i Balikpapan…

Jag har hittat nya träningskompisar…

Jag har ätit på min absoluta favoritrestaurang i Balikpapan…

…och tittat på bästa utsikten i stan.

Har 11 riktigt spännande flygdagar framför mig. Massor av flygbilder utlovas.
Slut på meddelande.

Bio!

Jag är lycklig som ett barn. Jag har hittat en bio! Inte vilken bio som helst. Den är hur fin som helst, skönaste stolarna, visar helt ok filmer (ok, de kanske har ett par månader på nacken men vad spelar det för roll om man inte sett dem??) och en biobiljett kostar enligt Forex urusla växlingskurs 28 kr och 39 öre. Att det är i stort sett folktomt mitt på dagen och att en strut popcorn kostar 9 kr och 73 öre gör liksom bara saken ännu bättre. Frågan är bara vilken film jag sa se ikväll!:-) 

 

Going with the flow…

Japp, det är precis vad jag gör just nu.
Om någon säger att jag ska åka upp till Tarakan (vår bas i norr) och dela ett hotellrum med ett par kackerlackor och en gecko ett par nätter så gör jag det. Om någon sen säger att jag ska sitta och vänta i två dagar på att något ska hända så gör jag det. Om någon sen säger att jag ska packa mina saker och flyga hem till Balikpapan nästa morgon klockan 05:00, ja, då gör jag det. Om jag sen får veta att jag ska packa ihop de saker jag precis packat upp i mitt nya rum och flytta till ett annat rum, yes, I will do it. Någon vill att jag ska ska åka till Jakarta på måndag och hämta lite papper, ok, jag fixar det. Flyg sen 55 timmar på 12 dagar, absolut. Sen har vi flyttat din semester så den dagen du skulle ha mött upp din kära på Bali ska du sitta standby här på Borneo istället, jajamensan.
Ny dag, ny giv,  nya planer, nya instruktioner, ingen som helst varsel…och vet ni vad- jag gillart´! Jag förstår att folk som varit här länge blir minst sagt irriterade men jag känner inte ens minsta frustrationen. Jag kliver upp varje morgon utan att ha en susning om vad som ska hända. Idag är jag tydligen ledig så jag sitter och stökar undan lite gammalt pappersarbete i en stor fluffig fåtölj på starbucks. Kunde varit värre:-)

Har inte direkt några nya bilder men jag passar på att lägga upp lite gammalt skräp.

Indonesiska flaggan…

Kontoret…

En minst sagt rolig taxiresa…

Japp, caravanen igen…

Girlpower.
En kapten från Skottland, en styrman från Sverige och en styrman från Portugal. En bra mix!

Vägen till Mordor…?