Två äventyr & en fest…

Har spenderat nästan all min tid i Wamena på sistone. Trivs verkligen bra där. Staden ligger på nästan 6 000 fots höjd vilket nästan är lika högt som Kebnekajse. Det är lagom varmt på dagen och blir kyligt och friskt på nätterna. Tog en rejäl promenad med två av piloterna där och det är faktiskt lite märkligt när man från sitt hotellrum med flatscreen tv och lyxig dubbelsäng på mindre än en timme tar sig ut i byar där folk bor i skjul och
lever på att göra grus av sten- för hand! 

Lördagen var lång. Riktigt lång. Efter att ha flugit uppe i Wamena hela dagen var det dags att flyga till Kenyam för att hämta deras Bupati (”borgmästare”). Under inflygningen tillbaka till Wamena knackar han mig på axeln och när jag vänder mig om ger han mig en fet sedelbunt. Jag tittar frågande på min kapten som även han ser ut som ett frågetecken. Sen får han också en sedelbunt. Ingen av oss fattade någonting men jag måste säga att vi båda höll god min. Väl nere på marken visade det sig att vi fått varsin bunt med cirka 5000 kr i sedlar som motsvarar ungefär femtiolappar. Tydligen är det ganska vanligt här i Papua och seden är att man delar med sig till markpersonalen och att basen gör något roligt för pengarna som blir över. Vi gav hälften till groundcrew’et i Wamena, en rejäl bunt till groundcrew’et i Sentani och sen åkte vi till affären och köpte 100 (!) öl och en massa glass.  Efter att ha jobbat hårt en hel vecka var en fest precis vad vi behövde. Djungelspeed-kortleken kom fram och jag måste säga att det är det vildaste och mest skrattframkallande kortspel jag spelat. Jag kom lindrigt undan med en stor bula i pannan och skrattkramp i magen. De flesta gick och la sig runt midnatt men vi var fyra tappra som spelade dubbelpingis fram till tre på morgonen. Jag fick ett helt annat intryck av piloterna efter festen och jag trivs mycket bättre nu när isen är bruten.
Ibland är en rejäl fest precis vad en bas behöver!

Vaknade ändå pigg på söndagen och vi bestämde oss (trots att alla 100 öl var slut och att vi borde vara mycket tröttare och segare än vi var) för att trecka i djungeln upp till ett vattenfall. Packade ihop oss tillsammans med all annan personal på flaket på vår pick up och åkte upp i bergen. Treckingen var ungefär en och en halv timme uppför en flodbädd med massor av rolig klättring och hoppande mellan stenar. Badade lite i vattenfallet högst upp och sen sprang jag tillsammans med två andra piloter tillbaka till huset. Skönt att det var nedför. Kan inte direkt säga att jag är i särskilt bra form just nu…

Work hard, play hard…

Mitt liv är uppvridet på max just nu. Livet i Papua är intensivt och man får ligga i för att hinna med. Work hard, play hard verkar vara mottot. Arbetsdagarna är långa och allt är nytt. Dessutom märker man verkligen av de markanta skillnaderna mellan Papua och de andra baserna i bolaget. Här är det ingen lek längre. Konsekvenserna av slarv är stora och omgivningarna oförlåtande. Det är en ära att få lära sig av de bästa av de bästa men jag måste erkänna att huvudet är fullt och kroppen trött. Att flyga i rebellområden där vi spanar efter krypskyttar innan vi stänger ner motorn och att flyga mellan terräng som alltid är högre än vi kan flyga, dessutom i dåligt väder kostar på resurserna. Att alltid behöva vara vaken, alert och koncentrerad på sin omgivning gör i alla fall att man sover gott på nätterna. Sen jag kom hit har jag jobbat hela dagar, varje dag. Vi har levererat enorma mängder bränsle, ris och passagerare från Wamena upp i bergen. Flygningen saknar helt mottstycke och det är hatten av för kaptenerna varje dag. Själv landar vi strymän bara på större flygplatser men att få göra starterna på bergsbanorna (som faktiskt knappt ens är banor) får mig att känna att jag lever. Att få stå med flygplanet högst upp på en bana som lutar nerför som en skidbacke och sen bara släppa bromsarna med max gas för att skumpa iväg över stock och sten och sen lyfta precis innan banan abrupt slutar i ett stup och flyga ut mellan bergen för att sen cirkla över banan tills vi har tillräckligt med höjd för att ta sig över ett bergspass in i nästa dalgång får mig att inse att jag faktiskt får vara med om något som är lite unikt. Jag är så tacksam för att jag får se, göra och lära. Visst, kaptenerna är benhårda och ställer ibland orimliga krav men jag vet att jag kommer
vara en bättre och säkrare pilot efter detta.

Just nu är jag baserad i Sentani men har spenderat hela veckan uppe i Wamena. Gillar verkligen stället. Det är kallt, vackert och påminner mig om fjällen hemma. En av piloterna har en hund som vi har vandrat med. Några att mitt livs vackraste promenader.

 Mulia. Min kära, vackra flygplats med sin supercoola inflygning. Det kanske är svårt att se på bilden men längst ner i dalgången ligger en 600 meters bana som lutar 10% (låter kanske inte så mycket men det är galet). Det trixiga med inflygningen är att eftersom banan ligger i en sån smal dalgång så finns det ingen go around. Alltså- när man har passerat en viss punkt (ungefär där vi är på fotot) så kan man inte längre avbryta inflygningen- man måste landa! Även om man missbedömt höjd och fart eller om det är folk på banan så går det inte att vända..man måste landa helt enkelt.

Kenyam är en annan favorit. Landningsbanan, eller grusvägen, ligger på en platå
mitt i djungeln.

Vad mer har hänt? Jag har fått 5000 kr i dricks, lärt mig ett nytt och helt galet kortspel, fått två nya rejäla ärr, köpt 100 öl, spelat pingis till tre på natten, treckat i djungeln, badat i ett vattenfall och sprungit nerför ett berg. Mer om det och fler bilder imorgon. Internet lämnar lite att önska…eller internet är skit, helt enkelt;-) 

Previous material…

Tiden går så fort. Hinner inte med att skriva om allt som händer.

Hade i alla fall en fantastisk sista dag i Kupang. Flög med duktiga Laura i typiska stormvindar a la Kupang och fick äran att träffa ingen mindre än Bethany Hamilton. Om ni undrar vem hon är eller varför hon bara har en arm kan ni kika här.

Vidare sen för semester på Bali. Måste säga att även fast jag drar mig undan längre och längre norrut på min älskad ö så blir jag faktiskt lite besviken varje gång jag kommer dit. Bali håller på att förvandlas till ett charterparadis och charmen och lugnet är sedan länge borta. Ändå lyckades vi hitta lite mysigt surf och mangojuicerna, bananpannkakorna, padangmaten och solnedgångsölen smakade fortfarande bra. Börjar dock inse att jag måste hitta ett nytt favoritställe att vila kropp och själ på.
Jag har mina idéer. 

Hello Papua!

Ok- Papua är någonting annat än resten av världen.

Lite trött…

Tre flighter tog det för att ta sig från Jakarta till Sentani i Papua där jag är nu. Tre jobbiga flighter som tillsammans tog en hel natt. Att först flyga två timmar för att sen bli väckt för att sitta upp under landningen för att sen lägga sig ner och somna om under stoppet för att sen en timme senare bli väckt igen för att sitta upp under starten…tre gånger. Så när jag kom fram 08:00 på morgonen var jag inte bara vimmelkantigt trött utan hade också en riktigt dålig föraning om vad som skulle hända med min varma panna och kliande hals. Mycket riktigt- jag är sjuk igen! ..men det skiter jag i. För jag har precis flugit en hel dag i ett landskap som ser ut som Sagan om ringen på steroider. Helt otroligt. Bergen är högre än våra flygplan ens kan ta sig upp till så för att komma dit vi ska så får vi flyga över bergspass och i dalar. landningsbanorna lutar så mycket att när vi startar från toppen så känns det som att starta utför en skidbacke. Människorna är otroligt vackra (tycker jag). Liknar mer Australiens aboriginer än indoneser. Luktar, gör de också. Illa? Ja! Men det är en otroligt distinkt lukt. Luktar skogshuggare, eld, svett…och alla luktar lika. Enligt dagens kapten har jag ”inte känt något ännu” och det kommer tydligen finnas dagar då piloterna här virar parfymerade våtservetter runt mikrofonen på headsetet och trycker upp under näsan för att överhuvudtaget stå ut. Väntar med spänning:-)

Intressant också att när jag slog upp dörren imorse upptäckte jag ett berg utanför mitt rum. Måste ha varit grymt trött igår eftersom jag totalt missade det
– fast det är lika högt som Kebnekajse!!

The great unknown…

Flyget går 21:10 ikväll. Jag har verkligen ingen aning om vad som väntar. Det är med skräckblandad förtjusning jag packar mina sista saker för resan till det okända, vilda
och mytomspunna Papua. 

Stay posted….

Äventyr…

Idag har jag kört bil, kört in i en buske lite, badat, hittat en minieremitkräfta, lekt med kameran, suttit bredvid när en polare körde fast bilen på en strand, grävt fram däck, hissat upp bilen på en domkraft, svettats, byggt upp med stenar under däcken, puttat på bil och lyckats komma loss samt tittat på ett vattenfall, druckit en öl och kollat in solnedgången.
Äventyr- helt enkelt!

Äntligen…

Äntligen börjar allt släppa här i Kupang.
Sidvinden känns som en kul utmaning. Den galna turbulensen som i början var lätt skrämmande är nu mest skrattframkallande. Kaptenerna som i början var okända är nu mer som vänner och Kupang som i början bara var ett gytter av små gator börjar nu kännas logiskt och lite mer som hemma. Hade nog kunnat tänka mig att stanna en vecka till men imorgon på min sista lediga dag här är det åter igen dags att packa väskan för att på lördag dra vidare mot nya äventyr. Innan nästa vecka är slut ska jag lyckas ta mig från Kupang till Bali. Hinna med ett kort stopp i Singapore. Sova en natt i Jakarta för att sen sätta mig på ett långflyg tillbaka i tiden till Papua. Egentligen blir det faktiskt en resa framåt i tiden på grund av tidsskillnaden men om folk fortfarande använder pil och båge och klär sig i bastkjolar så måste det ju ändå vara en resa tillbaka i tiden? Spännande ska det i alla fall bli. Papua är verkligen det stora okända för mig. Visste inte ens att det fanns något som hette Papua innan jag kom hit om jag ska vara helt ärlig. Hade dessutom aldrig kunnat drömma om att jag en dag skulle få flyga till byar i bergen där folken tror att flygplanet är en stor fågel och ställer fram vattenskålar framför nosen som tack när planet (läs: fågeln) kommer fullastat med ris och bränsle- helt sant! Har en lätt pirrig känsla i magen och något säger mig att det här kanske kommer bli mitt livs äventyr:-) 

Jag har dock fortfarande en dags rolig flygning kvar här i Kupang- och visst, vinden som alltid blåser är en kul utmaning men man är aldrig snygg i håret på jobbet!
Skrattar mycket gör man ändå…

En frukost man står sig på!

Här är min frukost som får mig att kunna arbeta hårt hela dagen!
I wish!!!
Det här är vad jag äter hemma. Här i Indo äter jag en banan och dricker ett sjukt sött färdigblandat kaffe som får tånaglarna att krulla sig av sockerchocken. Jag kan också välja på att äta det vitaste rostbrödet någonsin eller chokladflingor med vad min mamma kallar för båtmjölk. Sån där som har en hållbarhetstid på tre år.
Tur att det snart är semester. Då ska det i alla fall bli färskpressad (mosad?) mangojuice, ägg, massa frukt och kaffe- utan socker! 4 jobbdagar kvar!:-)

Helt ärligt…

…så har jag trivts bättre på andra baser jag varit på.
Kupang är bra. Riktigt bra faktiskt. Kan inte riktigt sätta fingret på varför det inte är
toppen. Hmm. Hur som helst så var vi ett par stycken som var lediga idag och drog iväg på utflykt. Hittade en perfekt strand och en grotta som man kunde klättra ner ca 15 meter
i för att sen kunna bada i det mest kristallklara vattnet som bildade en pool på botten.
Fick inga bra bilder från grottan eftersom det var lite för mörkt men så här glad
blir man i alla fall av att hänga på en strand en hel dag:-)