I´m alive…

Jo, jag lever och mår bra. Jag mår riktigt bra faktiskt. Flyger massor, tränar massor sover massor, spar mina pengar och käkar massor av gröt. Känns som jag hittat ett grymt bra sätt låta tiden passera i Jakarta. Äntligen känns det som om den blues jag kände när jag kom tillbaka efter sverigesemestern är över. Jag känner mig glad och lycklig igen och jobbet flyter på och trots att vi bara flyger till en destination från den här basen (tänk: fram och tillbaka, fram och tillbaka….) så känner jag mig riktigt inspirerad. Jag märker att jag behöver fråga mina kaptener mindre och mindre och den platå jag stått och stampat på i flera veckor har igen bytts mot någon form av uppåtgående trend. Dessutom är det bara tre jobbdagar kvar, efter det 2 lediga dagar i Jakarta (ska försöka ge den här staden en andra chans) och sen är det bara att sätta sig på flyget igen för över två veckors semester i fjärran land. Som lite grädde på moset, eller som ett stekt ägg på nasi gorengen (Indonesiens paradrätt- ris stekt i olja…) så har jag fått reda på att min nästa bas är allas favvobas Kupang på Väst Timor. Yeees!:-)

Så, nu är gröten och snabbkaffet i magen och jag ska köra en standarddag: sitta vid poolen 15 minuter, träna 45 minuter, duscha och beställa lite mat, flyga hela eftermiddagen, beställa lite mat igen, kolla på lite film och sen marsch pannkaka i säng igen. Inte många kronor spenderade, ännu några kilometer löpband på min fot som läker superfint just nu, några fler flygtimmar i boken och en hel hög med sovtimmar (snittar säkert 8-9 timmar per natt och går nästan aldrig och lägger mig efter 21). Visst, jag
lever kanske inte världens mest spännande liv (läs: jag lever som en tant) för tillfället
men med tanke på allt som juli kommer innehålla är det kanske smart att ladda
alla batterier tills dess.

Innan bluesen försvann hann jag skriva världens längsta bloggutkast endast innehållande allt negativt med det här landet. Saker som fick mig att koka inombords och som fick mig att längta till kloka, välordnade Sverige och som fick fingrarna att smattra på tangentbordet när jag skrev sida upp och sida ner med dåliga saker. Allt det jag stör mig på finns ju fortfarande kvar men idag känns det mycket lättare att skratta åt det än för en vecka sen. Tänkte ändå smyga in bitar av det lite här och var den kommande tiden- för man kan ju faktiskt inte bara skriva om allt som är bra. Blir en himla orättvis bild. Så här kommer en liten snutt om att gå på toa i ett land där de flesta toaletter fortfarande ser ut
som en bidé nedsänkt i golvet…

Toaletterna.
Varje dag på jobbet om jag inte kan hålla mig tvingas jag gå och kissa på indonesiska flygplatstoaletter. Dörren går aldrig att låsa, toapapper kan man glömma och spolningen går ut på att man skopar upp vatten från en hink och häller i toan (läs: hålet i golvet). Indoneserna verkar dessutom ha en förkärlek till att skopa upp enorma mängder vatten och hälla över hela badrummet. Alltså är alltid hela golvet totalt blött och äckligt. Eftersom det är Indonesien finns det heller absolut inga krokar så om du har en väska med dig så får du liksom försöka hålla den i famnen samtidigt som du sitter på huk och balanserar. Behöver knappast säga att man dör lite innombords varje gång man måste stoppa ner handen i den där skitiga hinken för att fiska upp spolskopan eller när ens byxben halkar ner lite över skorna och suger upp lite vatten (!?) från golvet eller när man är väldigt kissnödig och fysiklagen om att inkommande vinkel på en stråle är lika med utgående vinkel på samma stråle visar sig mycket olycklig eller bara att det sista man måste göra är att faktiskt ta i handtaget på dörren för att komma ut och man vet att alla andra som tagit i det handtaget precis använt samma hand istället för toapapper. Måste jag ens säga att det i stort sett aldrig finns någonstans att tvätta händerna utanför. Tvål? Glöm det! Har flera gånger tänkt att jag ska fota en toalett här och visa men för att vara helt ärligt. Att ta upp en kamera och stanna fem extra sekunder inne i ett sånt badrum- nej tack! Har flera gånger sett hur de städar toaletterna här. Städerskan går helt enkelt in och häller vatten över hela badrummet. Till och med våran städerska i våran lägenhet (som tack och lov har en västerländsk toa) duschar hela badrummet med vatten och trampar sen så klart runt i det med skitiga skor. Att någon skulle komma på idén att skrubba handfat eller toalett eller rensa avlopp och torka av spegeln har aldrig förekommit och det enda resultatet efter en indostädning är egentligen att det är lite skitigare än vad det var innan. Problemet med extremt skitiga badrum har Indoneserna löst på ett så korkat sätt att man ibland måste gapskratta. I stället för att städa badrummen ordentligt lägger man in så kallade ”deodorantkulor” som luktar klor och superstarkt rengöringsmedel så att det ska lukta rent- alltså inte så att det ska lukta gott utan så att det ska lukta som om det är rent…
och då behöver man ju aldrig städa- så det är ju smart.
Resultat: Alla badrum är vidriga och luktar badhus. 

Så, tack för idag. Fick avreagera mig lite- det var skönt! Bjuder på lite bilder från när jag och Kapten Ville korsade Borneo med stil. Utan uniform, utan skor och med en Ipad som visade film hela vägen. Flygplanet flög finfint av sig själv och jag tror att det totala arbetsinsatsen för hela resan var 10 minuter. Hann dock plöja 2 filmer och ett par chipspåsar på de 3 timmar det totalt tog. Mycket mysig flygning måste jag säga. Kastar in en soluppgång över Jakarta också. Kolla in smogen. Wäää…

Imorgon tänkte jag slänga av en ännu större sten från mitt bröst och prata lite om indonesisk initiativförmåga och problemlösning.
Stay tuned…

Another day in paradise…;-)

Nja, kanske inte riktigt paradiset...- men jag måste säga att jag trivs bättre och bättre här. Börjar komma in i en skön Ketapangrutin. Kliva upp tidigt, iväg till den lilla flygplatsen,
flyga till ännu mindre flygplatser och landa hemma innan jobbdagen knappt börjat.
Käka lite lunch följt av den obligatoriska siestan och sen iväg till gymmet. Faktiskt ganska kul att träna i ett riktigt gammalt, svettigt ryssgym a´la sovjetunionen. Man går dit och sen ursinnestränar man en timme i 40 graders värme (AC? Knappast!). Man känner sig liksom lite extra stark när man är extremt svettig och lyfter smutsiga hantlar som består av en jäkla massa skrot. Haha!:-) Promenerade hem med italienska kaptenen. Han är faktiskt riktigt rolig. Hans engelska är kanske inte helt perfekt men den italienska accenten tillsammans med så mycket handviftande att man får passa sig så han inte petar en i ögonen är en grymt underhållande kombination. Middagen käkar vi tillsammans med varsin dator framför oss. Faktiskt avslappnande att vara totalt osocial fast ändå tillsammans med någon. Innan sju på kvällen är jag i mitt rum, varvar ner, kollar lite internet och en film
eller två och jag har hittills somnat innan klockan nio varje kväll.
Så för att sammanfatta: För att vara baserad i Jakarta (vilket jag rent tekniskt sett är just nu) så är det en grym vinstlott att de skickade hit mig till Ketapang (även om alla andra baser, förutom Jakarta, framstår som rena drömmen jämfört med den här byhålan..). Känns också bra att vi lyckas ha det riktigt roligt på en sån här plats. Kan man vara lycklig här så kan man nog vara lycklig överallt (Jakarta undantaget förstås…). Ser till och med fram emot att vara helt själv nu i fyra dagar. Blir fullt fokus på att repetera alla manualer till min recurrency som jag troligtvis ska göra i augusti och ännu mer fullt fokus på träning. Måste ju köra en quickfix till beach 2012 som i år börjar 09:25 den 3:e juli…
– på det bästa stället i världen!

Skickar med lite bilder på hur många ”groundcrew” det krävs för att flyga en liten pyttig caravan samt den otroligt snygga terminalbyggnaden i Ketapang;-)

Ketapang.

Ketapang– byn där jag ska vara de närmaste två veckorna. Först flyger jag fyra dagar med italienska kapten Rickardo, sen tre dagar själv och sen kommer Ville, en finsk kapten och flyger med mig 4 dagar till. Villan vi bor i är helt ok och vi har två små damer som lagar mat och städar åt oss. Flygningen är enkel och varannan dag är vi hemma 12:00 och varannan runt klockan 10:00- lagom till frukost. Inte för att det finns så mycket att göra. Kolla på en film eller två, gå en sväng till ett litet gym, plugga lite och lära sig några nya ord på
Bahasa Indonesia. Livet tickar på liksom.
Det bästa med Ketapang är att det inte är Jakarta!:-)

Dagarna rullar på…

Ja, dagarna bara glider förbi. Ska jobba två timmar i eftermiddag vilket är en välkommen omväxling i ett annars ganska innehållsfattig vardag. Missförstå mig rätt- jag har det inte totalt miserabelt. Bara lite tråkigt. Hade dock en mysig kväll igår då jag gick och käkade sushi med två nyblivna kaptener. Hade en mycket intressant diskussion om livet i Indonesien. Bröt upp runt 22-tiden och sen stod jag i taxikö i över en timme och sen satt jag fast i trafiken lika länge- för att åka typ 4 km! Man blir totalt knäckt- skulle inte
vara hälften så jobbigt om inte alla tutade konstant. Jag menar verkligen det
när jag säger att man blir döv av trafiken här.
Kom hur som helst i säng runt midnatt och sov gott i min lilla säng. Hoppde upp i morse och tog mig ner till gymmet för ett riktigt grymt träningspass. Dock så upphör ju aldrig indoneserna att förvåna. Först kom det in en tjej och undrade om det var ok att stänga av AC:n (de är nämligen helt övertygade att om att ju mer man svettas desto mer går man ner i vikt- vet inte hur många jag sett stapplandes fram på ett löpband totalt svimfärdiga iförda ett regnställ…). Jag sa såklart nej och hon tittade förvånat på mig innan hon mulnade till och stormade ut. Nästa underhållning var en man som promenerade på löpbandet, i en lägre fart än vad jag kunde ta mig fram när jag gick på kryckor, pratandes och sms:andes på telefon. När jag ställde mig på löpbandet bredvid och började springa försökte han hålla mitt tempo (män här kan absolut inte förlora mot en kvinna). Han hade den mest överlägsna min när han kom upp i en snabbare stegfrekvens än mig- problemet var bara att han tog myrsteg och höll en hastighet på bandet som var mindre än hälften av min och lägre än den jag har när jag promenerar som uppvärmning. Jag blir både road och frustrerad på samma gång…samt lite ledsen när jag inser hur låg utbildningsnivån och den grundläggade förståelsen för saker och ting är här. Inte för att en fånig löpbandstävling betyder något för mig- det var bara ett exempel. Tredje killen som kom in gjorde övningar som jag aldrig sett förut. Såg ut som att en hel drös med kroppsdelar skulle gå ur led när som helst. Han körde dessutom den väl beprövade tekniken 1 set av allt med max 3 repetitioner- dvs han slet ursinnigt i en vikt tre gånger och stod sen och frustade och drack sportdryck en kvart för att sen lyckas klättra in totalt baklänges i en maskin och göra någon form av livsfarlig icke-övning tre gånger för att sen upprepa proceduren
med frustandet och sportdrycken.
Så, det var allt för den här gången. Bilder blir det inga eftersom jag fortfarande inte hittat något intressant nog att fota. Åker till Borneo imorgon för två veckors jobb. Ska bli kul. Ska bara mysa, träna och kolla film. Tydligen flyger man så lite att de flesta dagarna
är man färdigjobbad innan frukost:-)
Sen har jag ju också förstås en liten överraskning- men den berättar jag om senare!:-)

Lata dagar…

Jakarta, Jakarta, Jakarta… Har verkligen haft det bättre och varit på roligare platser men det är i alla fall helt ok. Jag flyger ingenting och ligger mest på sofflocket och tittar på film. Ibland släpar jag mig ner till gymmet och tränar och ibland träffar jag de andra killarna här men mest latar jag mig. Tar många tupplurar och ligger ofta på min säng och tittar på utsikten. Ikväll hade jag tänkt gå och äta middag med några piloter på andra sidan stan men trafiken är så galen att det kommer att ta timmar i taxi så jag får helt enkelt avstå. Så nu ska jag bara dricka upp mitt te, betala, köpa med mig lite mat och sen puffa till kuddarna i soffan ordentligt, slänga upp fötterna och kolla på en film till…

The way back…

Ägnar min lediga dag åt att totalt ignorera att jag är sjukt uttråkad och att jag är i Jakarta.
Försöker istället begära ledigt och boka en biljett tillbaka till paradiset.
Indonesien är fantastiskt, Jakarta är bedrövligt!
Håll tummarna! 

Underbara, underbara Stockholm. Rent, ljust och relativt folktomt!:-) 

Jetlagtroll…

Kom fram till Jakarta sent igår kväll. En taxi tog mig tvärs över stan och sen hittade jag en olåst liten tvåa på våning 35 i ett höghus. I den lilla, lilla lägenheten fanns ett litet, litet rum och i det lilla, lilla rummet stod en liten, liten säng och…ja ni fattar. Fast jag måste säga att även om det var pyttelitet så var det var rätt fräscht- eller alltså; potentiellt fräscht. Allt var smutsigt men möblerna var nya och man blir ju alltid lika glad för glansiga stengolv som man lätt sopar av. Tänkte att det var lite för bra för att vara sant tills jag öppnade badrumsdörren och möttes av en flugsvärm av gigantiska mått. Stängde fort som fasen och hoppade in i en taxi till närmaste supermarket. Köpte mat och städprylar och sen fullkomligt attackerade jag lägenheten. Öppnade badrumsdörren på glänt och tömde en hel spray med DDT (eller något liknande) och en halvtimme senare kunde jag muntert betrakta mitt massmord:-) Lägenheten har nog aldrig varit renare och det enda som återstår är att lista ut om jag delar den med någon. Ett par resväskor har flyttat in i vardagsrummet och det andra rummet är låst…vi får väl se helt enkelt.
Har inga foton än så länge men ni får hålla tillgodo med några magiska stockholmskort så länge. Eftersom jag fortfarande känner mig vilsen, liten och ensam i stora, stygga Jakarta så är sverigelängtan stor. Tänk om man kunde få ha ett lika roligt och spännande jobb- fast i Sverige. Det skulle nog sitta rätt fint..
Nej, nu ska det här jetlagtrollet gå och lägga sig i sin lilla, lilla säng som faktiskt trevligt nog står vid ett enormt fönster på 35:e våningen med utsikt över kaoset a.k.a Jakarta- jag behöver väl knappast säga att dånet från trafiken når hela vägen upp till mitt rum…