Jag laddar på med frisk luft, solsken, mat, vin och grymt bra sällskap. Det kommer bli lite motigt att sätta sig på flyget tillbaka till smogmolnet Jakarta på torsdag. Hade glömt lite hur mycket jag älskar att vara utomhus…
Det har sina fördelar att vara jetlaggad. Man får till exempel se det underbara svenska ljuset sprida sig långt innan Stockholm vaknat.
Hej svenska sommarlovsmorgon!
Eller alltså, jag sitter i Finland och dricker svenskt kaffe(?) ur en ittalakopp, lyssnar på den här låten http://www.youtube.com/watch?v=85GEmr0KxwI och är extremt förväntansfull på att få komma till Sverige. Fick en grillfest och massor av kramar i avskedspresent men det var inte förrän flygplanet lyfte och jag såg våra Caravaner bli mindre och mindre på plattan under oss som det slog mig att jag nu lämnar Medan och Sumatra för en bra stund, kanske för alltid. Blev blixtledsen och fällde en liten tår. Sällan har jag trivts så bra med livet som i Medan och aldrig förr har jag känt att jag har kunnat vara mig själv så
mycket som de senast två månaderna. Jag älskar mitt jobb och jag har aldrig
jobbat någonstans där folk är så glada och galna.
Jag är precis där jag ska vara (alltså, inte i Finland utan i Indonesien..).
Jag vet att det inte kommer vara för evigt men just nu tänker jag nog kalla Indo för hem. Så; jag är extremt förväntansfull på semestern i Sverige men jag längtar redan hem.
Hem till galna, knäppa, bisarra, irriterande, underbara Indonesien…
Pick up klockan 06:00. Soluppgång över Lake Toba i vanlig ordning.
Alltid lika roligt att titta på när kapten George spenderar första halvtimmen med att lite halvt maniskt rengöra hela cockpiten med våtservetter. Alltså allt. Han gnuggar skärmar, knappar, spakar, sätet…allt! Varje gång.
Landade på en helt otippad flygplats mitt ut i ingenstans. Hela byn var där. Ett endaste plan hade landat där tidigare och det var i december. Sen dess har hela byn väntat och längtat och det märktes. Alla var där; brandmännen, civilgardet, vakter, alla skolbarn och alla från byn som kunde ta sig ut till banan. Den fattigaste delen av befolkningen, som syns längst bak i bild, fick inte komma ens komma nära flygplanet utan blev bortmotade av vakter- så jag tog allt som var kvar i våra cateringboxar (ok, boxarna kanske var till de rika sydkoreaner som vi flugit in för att starta ännu mer palmoljeplantager och förstöra Indonesien ännu mer…) och gick över och delade ut bland kidsen. Sen hade vi den svettigaste fotosessionen ever. Hur fattig man än är så har man en mobil med kamera. Skulle gissa på att det var ca 40 grader varmt. Uniformen har aldrig varit mer obekväm.
Stans höjdare tog sen med oss i fina bilar som körde i kortege genom hela byn till en restaurang på stranden. Blev så galet orolig att de skulle servera något som man skulle kunna tänkas bli magsjuk av…självklart väntade en fisk-, och skaldjursbuffé!;-) Som tur var var allt totatlt indränkt i chili så det enda som hände var att jag svettades om möjligt ännu mer. Min bahasa är inte så värst bra så jag förstod inte särskilt mycket om vem som var vad eller varför vi blev behandlade som två rockstjärnor men det var garanterat underhållande. Lunchens höjdpunkt var när jag försökte förmedla med någon form av kroppsspråk att jag tyckte att räkchipsen var goda och mannen med alla medaljer omedelbart skriker något till personalen som två minuter senare ger mig en 10 liters hink med just…räkchips. Man tackar…
Sen spenderades hela dagen med att umgås med byn. Skulle gissa på att jag har fotats någonstans mellan 2-300 gånger. Lite bisarrt. På med uniformen igen och sen var det dags för mig och kapten att fundera ut hur i h-vete vi skulle ta oss därifrån. Banan, som bara var en lång jordplätt kantad av palmplantager, var 700 meter på pappret men efter lite stegning och ögonmått var vi båda övertygade om att den var en bra bit kortare. Vi diskuterade procedurer, säkerhetsmarginaler, slog i tabeller och kom fram till att vi kunde ta hälften av passagerarna och flyga två gånger. Herrejösses, jag är så glad över det beslutet. Till och med med bara halva planet fullt var det riktigt, riktigt nära gränsen av vad vi kunde klara av och när vi svischade förbi palmerna lyfte jag nästan
på fötterna i flygplanet.
Det blev en riktigt lång dag. Stackars kapten var så trött på vägen hem att han gick bak i det tomma flygplanet och käkade middag och tittade på film. Jag fick chansen att öva på att sköta allt själv. Om ni tycker att jag ser ut som att jag jobbat i 13 timmar så är det för att det är precis det jag gjort.
Eftersom vi aldrig flyger mörker med passagerare så var det extra kul att se solen gå ner från planet. Riktigt vackert.
15 timmars arbetsdag och otaliga liter svett senare var vi hemma igen. En av de bästa flygdagarna hittills. Fick göra 3 landningar på vad som verkligen var en riktig bushflygplats och jag måste säga att efter allt harvande på Aros och Ekeby kände jag mig riktigt bekväm. Som jag har slitit för att göra bra landningar på Medans enorma, 3 km långa asfaltsbana (vilket man skulle kunna tro är hur enkelt som helst) så kändes det väldigt naturligt att göra mer tillämpade landningar där utrymmet är kraftigt begränsat. Man gör liksom bara det man måste för att komma ner på banan och få stopp på ekipaget innan banan är slut. Det passar mig:-)
Jag blev dessutom så rörd av all uppmärksamhet. Särskilt av barnen. De var verkligen hur underbara som helst i sina slitna skoluniformer och sina ärvda, förstora skor. Ett litet frö har såtts i mitt huvud och jag håller på att jobba på en liten plan. Berättar mer sen…
(och nej mamma, det handlar inte om fler barnbarn)
Den här dagen kommer det ta lång tid innan jag glömmer.
Alltså; vädersajten yr.no lovar fantastiskt väder nästa vecka med 18 grader som lägsta temperatur och 24 (!!) som högsta med en jäkla massa sol. Väntar mig att få se Stockholm i bästa försommarskrud. Ska bli helt grymt!
Nu ska jag ta mig en öl och göra mig klar för fredagsmiddag på Marriott:-)
En-dag-kvar-att-jobba-woop-woop!
3 jobbdagar, 3 partyn, 3 flighter och totalt 33 timmar på resande fot. Det är allt som återstår innan jag sätter ner mina fossingar på svensk mark igen. Den här semestern kommer bli så grymt bra! Jag känner det redan nu!:-)
Byta det här mot Stockholm i 9 (kom igen…3×3) dagar? Ja tack!
Upp klockan 04:00. Hämtning 05:00. Hoppa in i flygplanet och dra iväg. Soluppgång
över Lake Toba. Flyga in mellan bergen och landa i Aek Godang. Flyga hem. Färdigjobbat. Skjuts hem. Fixa lite scrambled eggs till ny fransk styrman. Lyssna på intressant livshistoria och dricka lite kaffe. Möta upp störtskön kapten, hans fru och deras son samt en portugisisk tjej och den nye fransosen vid poolen för ett rekordlångt bad. Gå förbi ett av husen för att ställa in några öl i kylen som tack för gårdagens fantastisk grillkväll. Gå förbi ett annat hus för lunch och lite småprat med ung, pigg sydafrikan. Hem. Packa träningsväska. Yoga med annan sydafrikan och annan fransos. Hem i taxi. Käka pizza med tredje sydafrikan. Hem. Ner i sängen. Data lite. Kolla in morgondagens schema. Oväntad sovmorgon. Ställa om alarmet från 04:00 till 10:00.
Kolla lite film. Sova….
Idag är det 136 dagar sen jag kom hit.
Visst har jobbet och livet blivit vardag- men jag måste säga att det är världens bästa vardag. Känns som att jag aldrig kommer att tröttna på att vara här.
När jag är 80 år kommer jag se tillbaka på de här dagarna med ett
stort fett smile i hjärtat!:-)
…ringer klockan. Då kör vi igen.
aviatrixinthematrix 