I´m leaving on a jetplane…

..don´t know when I´ll be back again!
Idag lämnar jag Sumatra för att försöka ta mig till det översvämmade Jakarta. Vägarna där är floder och jag har ingen aning om jag ens kan ta mig från flygplatsen. Vi får se. Sen blir det västra Java två dagar för flygtest och för att hälsa på mina lokala surfpolare. Sen tillbaka till Jakarta igen för att ta ett flyg till Bali för att träffa upp en älskad vän med familj och sen bär det av till Papua igen. Det är ett evigt flängande men jag gillar det! Det passar mig att flytta runt och jag gillar att jag aldrig hinner ledsna på ett ställe innan det är dags att dra igen. Kul också att flytta runt mellan storstäder, byar, turistparadis och total djungel. Längtar så klart lite extra till Papua. Känns som att jag ska åka hem:-) Många av mina favoriter är redan där så och jag ser så mycket fram emot att träffa min lilla familj igen!

2013 for the win!

Bästa starten på vad jag tror kommer bli det bästa året någonsin! Inte för att det har hänt något speciellt utan bara för att det är som en fortsättning på 2012 (det bästa året hittills). Mitt jobb är så klart den största faktorn. Inte för att det är superkul att kliva upp klockan 04:00 varje morgon eller för att det är särskilt glamouröst att alltid vara skitig och svettig utan för att jag har hittat helt rätt. Mitt i prick. Bullseye! Jag hör hemma här och ju längre jag stannar desto säkrare blir jag på att jag kommer stanna här ett bra tag till.

Känner mig också så himla glad för hur jag har förändrats under min tid här. Ingen jätteförändring kanske men jag måste säga att jag nog tänker väldigt annorlunda än innan jag kom hit. Man blir liksom utsatt för så mycket saker här att man inte har något annat val än någon form av personlig utveckling. Man ändrar sitt sätt att tänka när man inser att saker som med västerländska mått är omöjliga på något märkligt sätt ändå funkar här. Häromdagen flög jag och en tjejkapten till exempel en kropp från en ö till en by där den skulle begravas. Inget konstigt i vårt jobb. Konstigt var kanske att det inte fanns någon kista utan att kroppen mest var insvept i ett lakan. Min första tanke var att nej det här går ju inte! Men det gick visst, dessutom gick det bra. Han hade precis dött och hans familj och halva byn var där för att hjälpa till och för att säga hej då. Här spelar inte döden så stor roll och död är man ju vare sig man ligger i en kista eller inte så det var inte särskilt mycket ledsna miner runt flygplanet. De var nog mer fascinerade av att det var två kvinnliga piloter än att de två kvinnliga piloterna faktiskt försökte fästa en död kropp i flygplansgolvet med spännband i något som mest liknade en bisarr scen ur ”plankan”. Tidigare hade nog det här känts väldigt obehagligt men nu fixar man det på något märkligt sätt utan att bli särskilt påverkad. Inte för att jag tror att jag blivit särskilt avtrubbad utan för att man inser att här är döden en väldigt naturlig del av livet som ingen är särskilt ledsen för.

Jag älskar verkligen Indo och framför allt mitt jobb här och jag känner verkligen att det har året har fått mig att flytta en massa gränser och gjort mig till en mycket friare person.
Hoppas på många nya äventyr under 2013 och att jag ska lyckas skaka av mig ännu mer av gamla gränser och fördomar:-)

If you want to fly you have to give up the things that are weighing you down!

Whats on my mind…

Jag gjorde en liten resa häromdagen för att kika lite på det som jag verkligen hoppas kommer bli ett av det här årets stora projekt. Förväntningarna överträffades på alla punkter. Nu är det bara att hålla tummarna och ha tålamod…:-)

Lite julstämning…:-)

I love Bali…

…enough said!

12.12.12

Är fortfarande i Jakarta och väntar på mitt uppehållstillstånd. Vet inte riktigt hur lång tid det kommer att ta men jag längtar tills det är gjort så jag kan kasta mig på ett plan till Bali och kanske världens mest efterlängtade semester. Har bokat in att träffa varenda kollega som passerar Jakarta  men idag var det tomt i kalendern (försökte bjuda in mig själv på en kollegas och hans flickväns 1 års jubileumsdate…men det blev nej på den..haha). Hade en bra dag i alla fall. Vandrade runt i en überlyxig galleria och tittade på alla juldekorationer och lyssnade på O holy night på högsta volym.
Har man julabstinens så har man..

It is over.

Efter tre veckor har jag äntligen lämnat Pangandaran. Visst, jag lärde mig en del om flygning och träffade en hel hög med nya, roliga människor men det bästa av allt var att det var så sjukt, jäkla tråkigt att sitta framför ett skrivbord att jag insåg hur lycklig jag är som har ett jobb som passar mig så himla bra. Jag hoppas att jag aldrig behöver ha så tråkigt på jobbet igen som jag haft de senaste 21 dagarna! Åker till Singapore på måndag för att fixa med visum och titta på lite juldekorationer. Har galen julabstinens. Kanske måste köpa mig en liten julklapp också. Finns ju H&M, Abercrombie and Fitch, Tax free och
Applestore i Singapore, så något ska jag nog kunna hitta…hehe:-)

Andra bra saker med Pangandaran var de underbara, superduktiga indonesiska surfkillarna som inte kunde ha varit snällare, roligare eller mer hjälpsamma.
…och så solnedgångarna, förstås.

Älskade äventyr!

Körde upp till Batu Karas för vad som kan ha varit ett av mitt livs bästa surf idag. Fyra timmar pure happiness i vattnet och ytterligare två galna timmar på en skoter. Sammanfattar dagen med att jag lägger massor av nya, underbara minnen och ytterligare ett ärr (ramlade så klart på revet) till samlingen och att jag antagligen kommer
sova otroligt gott inatt.

Att vända en tanke…

Tänkte skriva ännu ett inlägg om hur trist det är att ”flyga” ett skrivbord istället för ett flygplan- men det vet ni ju redan att jag tycker. Tänkte istället visa lite roliga bilder som jag hittade igår när jag gick igenom mina album och vända det trista humöret till något kul istället.  Dessutom så är jag ensam på kontoret idag så jag tänker passa på att beta av en massa grejer på min att-göra-lista istället för att låtsas jobba. Ska dessutom dricka en massa kaffe, lyssna på min musik och med tanke på surfrapporten så är det nog bäst
att jag smiter från kontoret vid fyratiden
…eller kanske lite tidigare:-) 

Byhåletaxi. Varenda byhåla i Indo är full av liknande taxicyklar. Problemet är bara att det oftast är gubbstruttar som väger 50 kg som kör så det går inte särskilt fort. För att vara
ärlig så går man fortare men ibland så orkar man bara inte i värmen.
En tur vart som helst  i byn kostar 7 spänn.

Den här är till dig Jenny! Det är liksom Thailand 2005 all over again. Bara ”Happy with fruit” som saknas. Däremot kan man åka Doughnat eller hyra en Jetsky- jag menar, varför göra en spell check innan man trycker upp en jätteskylt?

Den klassiska ambulerande enmansaffären. Finns både i moped– eller till-fots utförande. Vanligare i Indo än man kan tro. Mycket vanligare!

Den här skylten satt utanför en bur full av krokodiler.
Fullkomligt kristallklart vad som menas. Message received! 

Den helt klart vanligaste skylten i Papua. Betyder att man inte ska tugga betelnut och spotta den illröda betelnut juicen på gatan men ser mest ut som att det är
förbjudet att ha inre blödningar.

Good Morning Pangandaran!

Jag är på västra Java i en liten by som heter Pangandaran. Det är regnperiod, havet är helt galet, någon har snott mina skor och jag har blivit beordrad att fixa en massa urtråkigt pappersarbete. Att jobba 8-17 är verkligen inte min grej och jag känner hur all energi bara rinner av mig. Att regnet dessutom fullkomligt vräker ner på kvällarna gör att man liksom är fångad i sitt lilla rum…utan internet och utan tv. Så som ni kanske fattar så är jag inte världens lyckligaste just nu. Jag är ingen kontorsråtta och jag hatar att bara sitta inne och glo på en dataskärm. Som tur är har jag hittat en tid på dygnet som är min…bara min! Mellan 5-6 varje morgon går jag en promenad, yogar eller simmar några längder i poolen. Hittills har det inte mer än duggregnat den timmen och idag kom till och med solen fram ett par minuter. Känns rätt konstigt att smyga ut innan hela byn vaknat och medan alla kollegor ligger och sover. Dörren till vårt hus är dessutom låst fram till klockan 6 men jag har hittat ett fönster som jag kan hoppa ut genom. Känner mig lite som en rebell varje gång jag smyger ut- och det känns faktiskt rätt bra:-) Det enda som är ok är att det faktiskt är rätt vackert här. Kan tänka mig att det var så här Bali såg ut för 15 år sen.