Dagarna här är faktiskt i en klass för sig. Jag trodde inte jag skulle gilla Papua särskilt mycket och nu kan jag inte ens tänka mig att lämna det här stället. Håller alla tummar jag har för att jag får stanna. Ledningen vill skicka tillbaka mig till Borneo men jag har
snälla kollegor som fajtas för att jag ska få stanna.
JAG VILL INTE ÅKA HÄRIFRÅN!
Som det ser ut just nu så har jag minst två månader till på mig att utforska det här stället.
Jag kommer aldrig ångra att jag åkte till Papua!
Glöm allt jag sa om att jag vill göra saker som jag är rädd för.
I förrgår provade jag nämligen att simma ifrån en haj- och visserligen fick rädslan fick mig att känna mig levande men det var en lite för-nära-döden-upplevelse för min smak. Det är inte jättekul när ens snorkelkompis blir rejält nosad på av en två meter lång haj- två gånger! Särskilt inte när man har ungefär två hundra meter till land. Shit vad jag simmade. Jag hade dessutom pyttesmå simmfötter och hamnade konstant bakom och varje gång han vände sig om för att kolla om jag var ok och siktade med sin speargun (harpun) ner i det mörka vattnet bakom mig så svartnade det nästan för ögonen. Jag simmade (och hyperventilerade i min snorkel) som aldrig förr. Känslan att komma upp på grunt vatten och klättra upp i en båt (eller hysteriskt krafsa mig upp i en mikroskopisk eka med simmfötter, cyklop och hela baletten på ett überhysteriskt manér) var faktiskt rätt skön. Jag hade verkligen frågat min kollega (chef) så många gånger innan vi hoppade i vattnet om det fanns haj och blivit totalt utskrattad innan så när han lyckades kravla sig upp i båten kom jag inte på något bättre än att, mitt i den hysteriska chock-fnitter-attacken vi båda befann oss i, slå honom jättehårt på axeln. Lite pinsamt efteråt men jag blev så arg,
rädd och lättad på samma gång.
Efter att drömt mardrömmar och vaknat till ledmotivet av ”hajen” badandes i svett två nätter i rad har vi nu kommit överens om att totalt ignorera det som hände och aldrig mer prata om saken- för nu drar nämligen surfsässongen igång här och om en vecka kommer förhoppningsvis de första vågorna och då tänker jag strunta i hur lätt jag är att
förväxla med en säl när jag ligger på min bräda…
Annars är livet väldigt intensivt just nu. Knappt så jag hinner med. Stor förändringar just nu och det är med glädje och (stor) sorg som jag inser att de senaste nio månaderna har förändrat mig så pass mycket att det är vissa saker som jag måste lägga bakom mig och gamla drömmar om hur livet skulle bli måste läggas på hyllan (eller i alla fall på is). Kanske är det en försenad 30 års kris eller så är det bara så att när man äntligen ”hittat hem” så kan man tänka klart. Det är hur som helst inte alltid så lätt att veta vad man vill i framtiden. Jag är i alla fall otroligt glad för att jag vet vad jag vill just nu:
Jag vill vara exakt där jag är och göra exakt det jag gör.
Även fast jag inte ens kan parkera ett flygplan…
…ibland blir man påmind om att det kan vara över när som helst.
Ofta alldeles för tidigt. För ett par dagar sen var det årsdagen av vår första krasch som kostade två unga, duktiga piloter livet och om bara ett par veckor är det dags för årsdagen av den andra kraschen- vars vrak fortfarande ligger kvar en bergssida som en smärtsam påminnelse om att det kan ta slut när som helst. Ibland blir man också påmind om att en älg på våra svenska, trygga vägar kan pausa alla framtidsplaner
och förändra livet för alltid.
Om något hände mig så skulle det sista jag önskade mig vara en tyst minut.
Istället skulle jag vilja att folk blev påminda om att leva som att varje dag vore den sista. Så det är precis vad jag gjort de senaste dagarna. Jag har levt! Utav bara helvete, för att vara specifik. Idag var dessutom kronan på verket och jag tror att jag hittills kan räkna den här dagen till en av de allra bästa 2012. Har kommit fram till att det inte är förrän jag utmanar mig själv och gör saker som jag inte kan och som jag dessutom är lite rädd för som jag känner att jag lever. Jag blir så glad av att sak efter sak som tidigare känts otänkbara och främmande nu betas av och läggs till erfarenheter och minnen.
..men ibland blir man också påmind om att livet går vidare.
Som när man hör att ankomsten av ett efterlängtat litet liv är mindre än tio dagar bort eller när man drar igång ett projekt med massor av hopp om att läka en trasig familj. Eller när hjärtat (och ibland också tårkanalerna) svämmar över av all den värme
man möts av här i Papua.
L.I.F.E.G.O.E.S.O.N
Alltså, jag vet inte hur många gånger den senaste veckan jag försökt skriva något och lägga upp bilder men alltid fått ge upp eftersom internet varit så långsamt. Idag tänkte jag lura systemet och har därför klivit upp innan någon annan vaknat och satt mig
jättenära routern. Hittills verkar planen nog kunna gå i lås:-)
Jag är faktiskt fortfarande i Sentani. Vi är tre tjejer här för tillfället och det har nog aldrig hänt tidigare. Piloterna här verkar tycka att det är urmysigt eftersom stämningen blir lite mindre grabbig och för att vi hittar på massa roliga saker tillsammans. Har en känsla av att platschefen hela tiden skjuter upp att skicka iväg mig till nästa bas-
vilket passar mig utmärkt för tillfället.
Flygningen är fortfarande spännande och jag hade fantastiska flygningar sist jag var ute. Kaptenen lät mig landa på alla svåra utebaser och jag är så stolt att jag klarade av saker jag aldrig trodde jag skulle fixa. Att landa uppför på smala banor som lutar som skidbackar och ligger i smala dalar mellan höga berg var verkligen något speciellt.
Så glad att jag fick chansen!
Har också börjat träna ordentligt. Foten verkar helt läkt och vi har sprungit upp och ner för berg, treckat i djungeln, spelat intensiva pingismatcher och igår kväll åkte nästan hela basen och spelade futsal, alltså innomhusfotboll. Idag känns kroppen lite trött och stel men vi har planerat en lång promenad upp till en utkikspunkt på närmaste berget i eftermiddag så lite till kan jag nog pressa mig. Känns skönt att vara igång igen. Det är verkligen en del av mig att röra på mig mycket och att vara stark. Kändes dessutom extra bra att jag kände att jag kunde skutta uppför stock och sten i djungeln igår och att det var de yngre piloterna som inte riktigt orkade med och ville vila hela tiden. Det var faktiskt lite skrämmande att se hur pass dålig form några av piloterna var i- och de har inte ens fyllt 25! Ok, jag kanske inte har de smalaste pinnbenen och de mest feminina armarna men jag är stark och frisk och jag känner verkligen att jag är på gång. Är så tacksam att min fot läkt så fint så nu ska jag verkligen ta hand om den. Extra kul att träna när man har den mest fantastiska naturen runt omkring sig. Den är verkligen full av utmaningar och äventyr:-)
En annan sak jag passade på att göra nu när internet fungerade bra var att boka min biljett för kommande semester i oktober. Tio dagar av mys och äventyr med bästa, finaste Anna i mitt älskade land down under.
Yeeeeaaaah!!!
aviatrixinthematrix 