Movember!

Det är Movember och alla grabbarna i bolaget går omkring med någon form av mustaschliknande företeelse under näsan. Dagens kapten hade något av ett praktexemplar. Förutom att jag inte kan odla en mustasch så känner jag mig i övrigt som en av grabbarna, vilket är roligt. Ok, ibland fullkomligt blöder öronen och ibland är man less på att alla kallar en för man eller bro men jag är mest glad för att jag inte blir utesluten från någonting för att jag är tjej. Visst, jargongen är rätt hård men absolut hjärtlig. Tar det som en komplimang att jag får mig en slev då och då och jag passar oftast på att slänga tillbaka så mycket jag bara orkar.

Kan i alla fall inte klaga på att jag inte har roligt på jobbet!:-)

Insomnia

När man vaknar långt innan minareterna i Indo vet man att man vaknat tidigt. Har redan druckit kaffe, skypat, funderat på livet och konstaterat att det inte alltid blir som man tänkt sig. Kom fram till att man kanske inte ska oroa sig så himla mycket utan kanske
bara borde ta det lite mer hakuna matata.
God morgon!

Mulia

Förutom att jag ser ut som en utvecklingsstörd groda med världens  sämsta hårdag så tycker jag faktiskt att den här bilden är rätt kul. Låt mig presentera mina typ fjortonåriga vakter som ska hålla krypskyttar och annat löst folk borta från mig på en av Indonesiens osäkraste flygplatser. Förutom sina indoproducerade maskingevär och antagligen inte särskilt skottsäkra västar bär killen med skägget ett par väldigt krigsanpassade
skor av flipflopmodell. Inga konstigheter. 

Slut på timmar!

Nu ska jag bara vara ledig och vila i sex dagar- vilket behövs. Hundra timmar på tre veckor är massor. Ska snart gå och sova men först måste jag kolla en gång till på en video som en vän och kollega knåpat ihop. Fattar fortfarande inte att det här är mitt jobb.
Klicka och njut!

Over the rainbow…

OK, jag har jobbat alldeles för mycket på sistone. Jag är lite less- fast när man flyger igenom dubbla regnbågar (även om det bara var en kvar när jag lyckades få fram kameran) så är det svårt att klaga. Hade en lite längre flygning igår och satt och dagdrömde när jag plötsligt insåg att det här är mitt jobb och blev alldeles glad. Jag tjänar verkligen inte mycket pengar men jag kan fortfarande inte fatta att jag får betalt för att flyga flygplan. Egentligen borde det vara världens mest enformiga jobb men märkligt nog så händer det alltid något annorlunda varenda flygning och det blir liksom aldrig tråkigt. Börjar känna att jag har min egen idé om hur saker ska gå till och för första gången börjar jag inse att det ska bli skönt att en dag sätta mig i kaptensstolen och inte alltid behöva
anpassa mig till någon annans planer. Känner mig inte helt redo- men det känns inte längre särskilt skrämmande att det antagligen inte är så lång tid kvar innan det är
dags att börja ta ansvar på riktigt. Har satt fart på studierna på allvar nu och
dagens planering innehåller bara vila, träning och plugg.

Jag är sjukt motiverad. Tyvärr är jag är också lat.
Dags att kliva upp! …bara fem minuter till…

Hur?

Hur gick det till idag när vi flög en hel, lång dag och det kändes som att vi jobbade fem minuter? Tror att det kan vara så att jag går på någon form av överskottsenergi blandat med indonesiskt pulverkaffe. Är helt enkelt på ett strålande humör och ska fira saken med att köpa en yogamatta och sen gå till gymmet och testa mina studsiga ben på löpbandet. Ska jobba en lång dag imorgon också men sen är det räkmacka resten av den här touren. Har kommit upp i max flygtimmar redan så jag har bara några halvdagar kvar att flyga och resten av tiden ska delas lika mellan gymmet, poolen och allt som måste läsas
innan jag åker till Pangandaran den 18:e.

Btw, det här är mitt nya ressällskap- hoppas jag ska få chansen att surfa
Pangandaran, ”ön” och Papua innan året är slut.
Yeeeeeooow!!

Slappardag.

Efter att ha jobbat sex dagar på raken har jag knappt lyckats ta mig ur sängen idag. Ok, vi kanske drack ett par öl igår kväll också men mer än något är jag nog bara utmattad. Har legat under täcket och kollat på film efter film, ätit choklad och bara myst hela dagen.

Hade en väldigt intensiv men bra tour på norra Borneo förra veckan. Antagligen den bästa touren hittills. Flög med en hysteriskt rolig tjej och vi hade så mycket att prata om att vi knappt hann flyga. Jag är egentligen inget stort fan av Kalimantan men vi var helt överens om att det var som att flyga runt i en National Geographic Dokumentär hela veckan.
Vackert!

Längtar…

…till ställen där jag kan vara utomhus. Där det finns hav och berg och folktomma ytor. Längtar efter Papua, Australien och det där kalla landet i norr där det tydligen
precis börjat snöa…

Räknar ner dagarna till den 18:e november då jag ska åka till Pangandaran och till i december då jag äntligen ska få åka till min ö och starta ett projekt som jag tror kommer bli det bästa någonsin.

Tills dess lever jag på choklad och minnen från senaste semestern.

Pure Papuan Awesomeness.

Hur kan man längta tillbaka så mycket till en plats? 

Cirkeln är sluten…

Jag har varit på alla våra åtta baser, sett de allra flesta av våra destinationer och flugit med en stor del av våra kaptener. Jag har fått den fantastiska möjligheten att se det mesta och det bästa av det här landet och fått flyga i några av världens mest utmanande miljöer. Så nu ska jag tillbaka till platsen där allt började. Nästa månad åker jag till västra Java för att under tre veckor lära våra nya piloter hur man flyger i Indonesien. Anses av de flesta vara lite av en straffkommendering eftersom man inte själv flyger något under tiden man är där. Själv ser jag fram emot en efterlängtad paus i allt flygande. Stället ligger vid havet och jag hoppas så klart på surf och att det är en massa roliga människor i krokarna. Boendet är det bästa i bolaget och det finns både pool och en strand kantad med små charmiga barer där jag planerar att dricka en och annan öl i solnedgången,

Det känns som att det var en evighet sen den här bilden togs i januari i år. Livet och alla framtidsplaner har ändrats så mycket så jag känner mig nästan som en helt annan person. Byxstorleken har också ändrats även om jag nu nästan kommer i de uniformsbrallorna som jag har på fotot igen. Haha.